► Jag satt en stund med Lucas Raymond, 18, utanför Frölundaborg. Vårsolen värmde så gott att han inte ens blev arg när jag sa:
► ”Känslan jag fått i vinter när jag sett dig är – du kan mer.”
► Armbågen läker fint, Jan Mursak kvävde inte alls, små rinkar är grejen, till hösten är det dags – och så hyllade Raymond Detroit Red Wings legendar Niklas Kronwall:
► – Han har varit grym den här säsongen.
DEN SVENSKE FÖRE detta storbacken Niklas Kronwall är ju numera rådgivare åt Detroits GM Steve Yzerman, har örnkoll på klubbens alla draftade talanger.
Lucas Raymond valdes som nummer 4 totalt i höstas.
Tänkt som en bärande del av Detroits framtida lagbygge.
Förhoppningarna i Michigans största stad är att spelare som Raymond och Moritz Seider (Rögle) ska bidra till att Detroit blir att räkna med på samma sätt som när Yzerman själv var aktiv.
Motown ska bli Hockeytown igen.
Kontakten mellan Detroit och Raymond har varit regelbunden ända sedan draften.
Raymond berättade:
– Jag snackar mycket med Kronwall, han har varit grym den här säsongen. Även med Shawn Horcoff och Dan Cleary, vi kör zoom calls. Kollar video, snackar och så, det har varit grymt hjälpsamt det också.
Horcoff och Cleary, två gamla storspelare, jobbar med spelarutveckling, de får klipp på alla Raymonds matcher, går igenom dem tillsammans med Kronwall och huvudpersonen själv:
– Det gäller hitta balansgången, stöttning där samtidigt som man är här (i Frölunda) också. Men jag tycker det varit grymt hjälpsamt, just kunna få den här direktfeedbacken och kunna kolla smådetaljer. Det blir mycket med tanke på hur utvecklat som det är här i Frölunda, vi kollar ju sjukt mycket video, så man får dubbelt upp.
** Kan inte det bli för mycket?
– Jag tycker inte det, för jag älskar att kolla på smådetaljer, försöka justera saker. Men jag tror det är från individ till individ.
Just nu är det stiltje på videofronten, har varit så ett tag, Raymond skadade ju armbågen för en månad sedan, har opererats med lyckat resultat, men låt oss vara ärliga:
Det ska mycket till för att 18-åringen inte ska ha gjort sin sista Frölundamatch, i alla fall den för den här gången.
– Det gäller att skynda långsamt, man får inte bli övermodig. Det blir tufft för mig hinna tillbaka den här säsongen, men jag tror möjligheten finns, det är det jag siktar på, jag tror jag måste sikta på det för att pusha mig själv; det hade inte varit kul om man vetat ”Inget mer, pang bom, så”, då tror jag det varit svårt att motivera sig i gymmet.
Drömmen lever förstås hos Raymond som inte klagar när säsongen förskjuts mer och mer på grund av coronautbrotten. Hans chans till spel växer lite för varje gång.
– Jag ska göra allt i min makt. Sedan är det annat som spelar in. Man får vara klok också. Det är väl därför jag har folk runt omkring mig, inte alltid så lätt att vara det …
** Frölunda måste gå långt?
– Så är det, absolut. Och sedan måste jag känna mig fräsch för att kunna spela. Många om och men. Men Frölunda är alltid en ”contender.”
Raymond (bilden) blev av med gipset för en tid sedan, andra gången det krävdes ingrepp i i armbågen, men rapporterna är positiva. Allt verkar ha gått bra, det betyder att även om inte Raymond hinner tillbaka och spelar mer hockey för Frölunda så kommer han kunna vår- och sommarträna för fullt och förbereda sig för flytten till Nordamerika och Detroit (den som han ännu inte får lov att tala offentligt om, den som kan innebära inledande spel i AHL eftersom Raymond är draftad i första rundan).
– Jag träffade läkarna senast i går och de var väldigt positiva. Sedan även efteråt, att det gått fort att få tillbaka rörligheten. Jag har inte haft några smärtor heller vilket jag hade förberett mig på, så jag har kunnat sova bra.
Rehab för armbågen. Tuff träning för resten av kroppen. Men Raymond klagar inte. Tvärtom. Värre just efter operationen när han knappt kunde göra någonting och såg ytterst lite av lagkompisarna.
– Skönt nu med fulla dagar. Även om det är sjukt jobbigt med när Pärra (Edlund, fystränaren) kör med en så är det ändå skönt att känna att man är på väg någonstans.
Mot ett slutspel med Frölunda? Kanske, om väldigt många puckar studsar rätt.
Men det ska mycket till. Jag tyckte Raymond – som fyller 19 nästnästa söndag – resonerade klokt här, ta en dag i taget, se om det verkligen är möjligt, om Frölunda går långt, om han själv känner sig så bra nog för att bidra, då … kanske.
Hoppet är det sista som överger en. Moroten finns där för att göra besöken i gymmet lättare.
Det är en klok kille, den här göteborgaren. Jag fick den känslan redan första gången vi sågs för några år sedan och jag nickade gillande den här torsdagen när vi snackade om faran med att unga i dag mest ser korta youtube-klipp på fräcka finter, fräcka mål, de riskerar därmed att inte riktigt förstå vad som krävs för att göra det sporten går ut på:
Vinna. Med laget.
Föga förvånande är det inte Connor McDavid som är Raymond-favoriten utan:
– Sidney Crosby.
Ledaren. Vinnaren. Han som absolut gör snygga mål (backhandskottet är bättre än vad många presterar på forehand) men som aldrig skulle missa en backcheck, aldrig skulle ta i halvhjärtat i en närkamp, aldrig skulle göra annat än det som krävs för att Pittsburgh (eller Kanada) ska vinna.
Det säger någon när en tonåring har den typen av insikt. Med det i minne, givet att solen pumpade oss fulla av D-vitamin och gott humör när vi hittade en bänk dit vinden inte hittade, just mellan Frölundaborg och Friidrottens hus, så valde jag att rakt och ärligt säga det jag funderat över i vinter:
** Känslan jag ofta fått är ”Fasen, du kan mer, Lucas.” En del matcher, då har du haft det där självförtroendet, vunnit kamper, kroppsspråket har sagt ”Ge mig pucken så ska jag göra något med den.” Men ibland, då har det liksom inte hänt något alls, pucken och du har inte varit nära varandra. 18 poäng på 34 matcher (hälften i PP) är ju inte alls dåligt, kanske är det mina krav som varit för höga, men ibland har jag känt: ”Släpp loss, pôjk – ta för dig.” Du snackade om att skaffa ett ”mindset” för att ta fler skott, men jag vet inte riktigt hur det blev med det om jag ska vara ärlig.
– Jag förstår vad du menar. Jag tycker jag tagit stora kliv i många områden i år, och sedan är det saker där jag fortsatt vill utvecklas. Just det här med att ta fler skott, det är något jag vill göra mer och mer konsekvent. Vissa matcher har jag legat skyhögt, och så andra när det dalat lite. Men jag tror också att jag lärt mig att ha en väldigt hög lägstanivå, att vissa dagar när det inte sitter … med puck och allt sådant, att man alltid har det här jobbet som man förstår vikten av ju längre fram man kommer.
** Man kommer inte undan det i Frölunda?
– Det är det jag gillar. Jag har aldrig spelat i någon annan klubb, men man snackar ju, och så har det varit (i Frölunda) ända sedan man var liten att … även om man är skicklig och allt sådant, ”Ja, ja, men i dag kanske i det fungerar”, men här, även om det inte fungerar så spelar det ingen roll, eller även om det fungerar – det där jobbet ska alltid finnas där. Det ställer extremt höga krav på en själv, på hela laget också. Det är väl det som gjort Frölunda så himla framgångsrikt.
** Du gillar, men kan det vara så att Ryan Lasch- och Raymond-typer ibland borde få lite större frihet så de bevarar skärpan i offensiven?
– Eh … det är svårt. I min situation, jag är fortfarande så ung, jag tror det hjälper min utveckling mycket … sedan så finns det ju spelare i ligan som … alla kan ju inte spela ett Frölundaspel, så är det ju bara. Det är tufft. Svårt att förklara, men det är det som gör Frölunda till en sådan enorm enhet. Många lag, där kan det finnas spelare som får fuska lite, då kan det bli en peak medan om man kan spela vårt spel så blir det ett enormt kollektiv som är svårt att stoppa.
** Men då måste spetsarna också finnas där i det där kollektivt, i alla fall nog vassa spetsar?
– Absolut. Man måste ha allting i ett lag. Spets, bredd, djup, mycket som ska klaffa för att det ska gå bra.
** Du och Jan Mursak, två bra spelare, två som vill ha och ska ha pucken mycket. Jag kände ofta att ni kvävde varandra.
– Jag upplevde det aldrig så. Sedan vet jag inte hur det såg ut från sidan … haha. Jan är enormt skicklig spelare, en arbetshäst, jag gillade verkligen att spela med honom. Han skapar mycket ytor, är tuff att möta. Sedan, det är klart, man vill alltid driva en lina.
** Precis. Du ska ju ha mycket puck, känna självförtroendet att leda, skapa, våga vara kreativ. Kan du inte bli avundsjuk när du ser ungdomskedjan i dag? Tänk om du fått spela med Karl Henriksson och kanske Linus Nässén.
– Jag tror det är mer … jag spelar som bäst när jag har mycket puck. Om man är en skicklig, utmanande spelare så är det ingen i världen som lyckas med sina saker varje gång. Men det gäller fortfarande att ha rätt hög procent på det man gör, och vissa matcher … man kommer in i matchen rätt, man får en bra start så bygger man därifrån. Man får mycket puck. Men jag tror det mycket handlar om att … man kan se vissa matcher att ”Jag hade inte mycket puck” eller ”Jag fick inte så mycket puck” men jag tror det kommer tillbaka till en själv, att om man vill ha pucken så måste man begära den och sätta sig i lägen där man kan få den. Det är det jag kollat på mycket, hur jag kan sätta mig i lägen för att få mer puck. Där är jag extremt självkritisk, jag vill hela tiden utvecklas på det sättet. Men det är svårt, hade jag haft svaret så hade jag gjort det.
Det är väl här min främsta invändning finns. Jag tror Lucas Raymond haft lättare att ”begära puck” av Karl Henriksson än av Jan Mursak, jag tror det är mänskligt, jag tror Frölunda mått bättre av en sådan lösning, men … vatten under broarna i dag.
Vem vet, nu när Kalle centrar en kedja, skulle Raymonds armbågsrehab gå extremfort, skulle Frölunda gå långt, det är kanske något som kan stimulera under de tuffa gympassen i alla fall.
Till sist, vi snackade mycket NHL eftersom det är där Raymonds framtid finns, jag tror han kommer än mer till sin rätt på 26 meter breda rinkar (snarare än 30-meters), och kände mig tvungen att i alla fall lyfta frågan. Svaret:
– Jag trivs faktiskt att spela på mindre rinkar. Det blir en mer fartfylld hockey, det studsar, det blir inte så kontrollerat, det går nästan inte för det går så jäkla fort. I anfallszonen, man kan göra mål överallt, det är så tajt. Jag gillar det.
** Passar ditt spel, va? En, två bra manövrar och du är nära mål?
– Utan tvekan. Ibland behöver man inte göra någonting, man är nästan där (vid mål) direkt. Enorm skillnad på hur tajt det är. Som europeisk spelare får man ställa om lite i huvudet, det är en trippel A-chans bara man kommer innanför punkterna. Sedan är det alltid en omställning. Som före JVM när vi körde träningar, och man bågade ut och märkte …
** ”… oj, där kom sargen?”
– Haha, precis, där kom sargen.
Färre bågar i Nordamerika. Mer rakt på mål. Se där ännu ett skäl att krympa rinkarna även här hemma. Men det tar vi en annan gång.
***
Kul att vi blir fler och fler som tycker så här. pic.twitter.com/8uOVy6mlJ5
— Henrik Leman (@henrikleman) March 18, 2021
